När två personer gifter sig så innebär det inte att partnernas tillgångar blir gemensamma. Var och en behåller det man äger. Men en försörjningsplikt inträder som innebär att den make som har störst inkomst också i motsvarande mån förväntas tillgodose kostnader som följer av det gemensamma hemmet och det personliga behovets t.ex. utgifter för bl.a kläder m.m.

Det innebär att om en make saknar möjlighet att bidra ekonomiskt till det gemensamma hushållet samt personliga behovet så är den andre maken skyldig att försörja även sin maka och vice verca.

Om ett gift par däremot skiljer sig så ska helt plötsligt alla tillgångar som inte är enskild egendom delas lika.

Dessa regler kring skilsmässa skapar många märkliga situationer som antingen kan tvinga kvar personer i äktenskapet trots att man inte vill alternativt göra det ekonomiskt förmånligt för en part att begära skilsmässa trots att äktenskapet fungerar bra.

Det första fallet där en part av ekonomiska skäl kan känna sig tvingad att stanna kvar i ett äktenskap är där en part har obefintlig eller väldigt låg inkomst, medans den andra har en normalinkomst men ingen i förhållandet har några större tillgångar.
Så länge de är gifta har då personen med normalinkomst försörjningsplikt för den andra parten så att de båda klarar sig bra ekonomiskt så länge de är gifta men vid en skilsmässa så skulle den personen med mycket låg inkomst få svårt att klara sig eftersom hen inte får några nämnvärda tillgångar vid bodelning och efter en skilsmässa skulle behöva betala mat och uppehälle själv. Visserligen finns det skyddsnät som sjukpenning, a-kassa, socialbidrag och bostadstillägg som ska bidra till försörjningen för personer i en sådan sits men det är ändå vissa som faller mellan stolarna.

Det andra fallet där det kan vara ekonomiskt för en part att begära skilsmässa är om den andre har större tillgångar som inte spenderas fullt ut på levnadskostnader. Så länge de är gifta kan inte den mindre bemedlade parten kräva att den andre ska bekosta inköp av dyra saker eller resor utan bara att de båda ska ha en rimlig levnadsnivå.
Om de varit gifta minst fem år och skilsmässa begärs kommer hen dock att få del av hälften av dessa tillgångar som hen kan köpa vad hen vill för.

En annan sak som kan slå ojämt är att vid en bodelning så beräknas värdet av tillgångarna vid den dag då talan om skilsmässa väcktes, det vill säga den dag då ansökan om skilsmässa har kommit in till tingsrätten.
Det innebär att den som begär skilsmässa har möjlighet att förbereda sig inför detta om skilsmässan inte är förväntad. Hen kan inte ge bort sina tillgångar eftersom det finns en s.k. vederlagsregel som syftar till att skydda make mot att den andre maken inför en äktenskapsskillnad genom en större gåva minskar sitt giftorättsgods och den egendom som ska bli föremål för bodelning. Om man mindre än tre år innan talan om skilsmässa kan alltså denna regel träda in. Men ena parten skulle t.ex. kunna köpa mycket prylar som har begränsat andrahandsvärde vilket skulle göra att värdet av detta skulle vara mycket mindre än om tillgångarna funnits i form av pengar eller värdepapper.